← Dölj textenVem var Didot och varför är det viktigt?
François Didot (17301804) var en fransk boktryckare som 1785 introducerade ett mer standardiserat sätt att mäta graden, d.v.s. storleken på bokstäverna helt enkelt. Det fanns sedan tidigare ett måttsystem skapat av Fournier där även namn användes på de olika graderna istället för som idag siffror och basen på måttsystemet var fot. Didot utgick från 1/6 en kunglig fransk tum vilket motsvarar 4,5108 mm, oftast avrundat till 4,51 mm. Ciceron delades sedan in i 12 punkter. De lärde tvistar och det egentligen var Fournier som gjorde det mesta arbetet, men det får vara osagt. Tilläggas kan att typografer och sättare än i våra dagar ibland kallar de olika storlekarna vid namn, precis som på 1700-talet.
Med tiden började Europa använda Didots cicero som standard (även ibland kallad pica), emedan engelsmännen, som de brukar, baserade sina typografiska mått på den imperialistiska tummen. De två systemen levde vid sidan av varandra, precis som vi räknar i meter medans britter och amerikaner tänker i tum.
När Desktop Publishing kommer i slutet på 80-talet börjar det spåra ur. Till en början kan programvarorna köras med både cicero och den amerikanska motsvarigheten. Men ganska snart så blir det förhärskande måttet en DTP-pica en ny pica som motsvarar 1/6 modern tum ≈ 4,23 mm vilket inte heller det stämmer med den tidigare amerikanska pican som var 4,2175 mm baserad på en äldre tum.
EU återstandardiserade Didot-måttet 1973 till 0,375 mm (3/8 mm) vilket motsvarar en cicero på exakt 4,5 mm, men i praktiken har detta inte fått någon genomslag eftersom de amerikanska måtten baserade på en tum på 2,54 mm har tagit över helt. Många försök har genom åren gjort med att basera typografiska mått på metern, men inget har fått något större genomslag.
Typografiskt Initiativ vill att Didots cicero ska användas som typografiskt grundmått, precis som vi idag använder den franska metern för övriga mått. Vi kan acceptera att EU-ciceron från 1973 används med 4,5 mm som bas och punkten som 3/8 mm. Galenskapen med amerikanska mått har pågått i snart 40 år och nu är det nog.
Vi jämför detta med musikens värld när ettstrukna A sedan länge har fått en något av en standard de facto på 440 Hz, medan det vore mer naturligt för oss att stämma A i 432 Hz, det som även ibland kallas Verdis A. Skillnaden på 440 och 432 Hz är ungefär en halv halvnot grovt avrundat, men gör att äldre verk inte alls låter som de är tänkta i dagens standard på 440 Hz.